Hoppsan!

Fan vad tiden drog iväg där på slutet. Jag gick och ojade mig över att bebis aldrig ville komma ut och även fast jag gick 6 dagar över tiden så kom den. Hon. Iris.

Och nu är Iris 4 månader och jag vet inte alls vart tiden tagit vägen.

Det var ju nyss vi fick se henne för första gången, hålla i henne och skoja om hennes hårväxt(den där kalufsen kan hon inte ha ärvt av sin far, höhö)och hennes kinder som definitivt var och fortfarande är ett arv från mig.

Svårt att tänka sig att hon faktiskt har varit så liten som hon var när vi kom hem med henne från BB. Så liten och ömtålig. Vi vågade knappt ta i henne för vi trodde att hon skulle gå sönder. Nu har hon växt på sig och sitter glatt med oss i egen stol vid matbordet. Hon skrattar, pratar(hon säger faktiskt saker. Det är bara ingen som förstår exakt VAD), äter riktig bebismat och vilken dag som helst börjar hon krypa. Om jag får bestämma.

Tiden går fort …

… när man har roligt.

Jag tyckte nyss jag var på ultraljudet och fick se bebis för första gången. Sen insåg jag att det var ju i mars! Och nu är det redan juni. Herregud. Snart är det ju dags!

Skrämmande och spännande.
Smärtan och själva grejen att jag ska klämma ur mig en liten(förhoppningsvis!) bebis känns skrämmande. Spännande är ju såklart att få träffa krabaten som sparkar och rör sig så ivrigt dygnet runt.

Hittills har alla kontroller och prover hos barnmorskan sett bra ut och det är jag glad för. Jag är också glad att jag har en så förstående barnmorska som står ut med alla mina frågor och funderingar. Och som inte gnäller när jag läser alldeles för mycket på nätet om vad som kan gå fel under en graviditet, utan tar extra prover bara för att jag ska bli lugn. Jag har dock skärpt mig. Lite. Nu kanske alla barnmorskor är så (vilket jag betvivlar) men det är också en sak jag inte har någon koll på. För allt det här är nytt för mig. Jag vet inte hur en barnmorska ska bete sig, men jag blir positivt överraskad hela tiden. Så går det när man är fast i negativt tänkande och van att ta ut allt i förskott.

Och nu tycker jag att min systers inneboende ska komma ut. Du är en vecka försenad!

Edit: Precis när jag publicerat inlägget så fick jag ett sms av min systers kille. 20.09 kom deras son till världen! Stort grattis!

Stulen utmaning.

Snodde den här utmaningen av Lillkråkan i brist på något vettigt att skriva.

Regler:
Det här är svårare än du tror! Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug! Om personen som taggade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

1. Vad heter du: Liv
2. Ett ord på fyra bokstäver: Låsa
3. Flicknamn: Lisa
4. Pojknamn: Lennart
5. Yrke: Logoped
6. Färg: Lila!
7. Klädesplagg: Luva
8. Mat: Lasagne
9. Sak i badrummet: Lotion
10. Plats/stad: Lund
11. En orsak att vara sen: Lathet
12. Något man skriker: Lillskit också!
13. Film: Lost in translation
14. Något man dricker: Läsk
15. Band: Live
16. Djur: Lejon
17. Gatunamn: Lingonvägen
18. Bil: Landrover?
19. Sång: La flaca
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Lajv

Nu får ju vem som helst anta denna utmaning men skulle gärna vilja se Anette, Ida, Anna och Nena göra den. Ett roligt tidsfördriv om inte annat.
(Jasmine, du har ju redan gjort denna på facebook annars skulle jag ha nämnt dig också)

Jao.

Bara för att jag skrev att nu har det vänt, att jag blivit piggare osv och kan återuppta bloggskrivandet så har jag absolut ingenting att skriva. Känner mig helt tom. Eller så är jag bara ovan och måste komma in i det igen. Det händer liksom inte så mycket heller. Jag är fortfarande inne i äta-sova-äta-äta-äta-sova-fasen (vet iofs inte om det kan kallas fas om det kommer fortsätta såhär hela graviditeten). Dock utan illamåendet vilket är jävligt skönt.

Den 12 mars smäller det, då är det ultraljud som gäller. Ska bli riktigt mysigt och spännande att, först och främst, se hur många det är (mamma ska INTE ha rätt, hon tror på tvillingar). Sen vill vi gärna veta om det blir en flicka eller pojke. Underlättar att veta, enligt mig. Och man blir ju så nyfiken! Men går det inte så går det inte, då får det bli en överraskning istället. Vilket också är roligt såklart.

Nu får det räcka för den här gången, jag har en chipspåse i köket som ligger och väntar på mig.